JAG, MIG, MIN OCH MINA!
För er som inte har märkt det på mig eller här på bloggen så är jag en högst filosoferande människa som kan drömma sig bort extremt lätt. Jag går in i mig själv och analyserar världen ur min synvinkel, resultatet av det kommer här. Så om ni inte har lust att läsa om mina tankar och analyseringar så är det dags att klicka vidare nu!
Jag pratade med mamma häromdagen om Facebook och till saken hör att mamma är relativt ny där. Hon sa att i början var det väldigt spännande när hon fick vänförfrågningar från gamla vänner från hennes barndom. Det är klart att hon tycker det, hon flyttade ifrån en liten stad där alla kände alla och med tiden så tappade hon kontakten med de flesta. Vi känner ju alla till det där bekanta orden "vi hörs på telefon och vi ses ju när jag är hemma" osv. Så blev det ju inte för mammas del och det är väldigt lätt hänt så hon är inte den första och framförallt inte den sista som har tappat kontakten med gamla vänner. Men i och med hennes nyförvärvade medlemskap på Facebook och vänförfrågningar från gamla bekantskaper fick hon nu en insyn i hur deras liv blev och hur de lever nuförtiden.
Detta var kul i början (varje gång jag och mamma pratade så berättade hon vilka som hade addat henne) men nu har mamma ändrat åsikt. Nu säger hon att hon inte förstår meningen med Facebook och talade om för mig att en av hennes vänner skrev en uppdatering om vad hon åt för middag, varje dag!
Mammas upplevelser av Facebook leder till det jag egentligen vill ha sagt med den här texten nämligen hur otroligt centrerad vår uppmärksamhet är runt vår egen person. Alla sociala medier som Facebook, Twitter, Instagram och bloggar uppmuntrar ständigt till att framhäva oss själva och våra liv.
"Det här har jag gjort idag, såhär ser jag ut idag, det här har jag ätit idag, jag gillar den här tröjan men jag tycker inte om de här byxorna, jag hade sovmorgon idag, det här funkar inte för mig, min mobil är sönder, mina garderober är oorganiserade.
"Jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag!
Ibland kan jag tycka att det blir för mycket och ibland när jag loggar in på Facebook och ser alla statusuppdateringar så blir jag bara så trött på hela grejen. Jag är inte någon inbiten Facebookare när det gäller att uppdatera om mig själv. Jag är mer något av en passiv åskådare av ett skådespel där ingen av skådespelarna är agerar med varandra, som flera enmansdialoger på en och samma scen. Men trots att jag inte är aktiv så är jag ändå medlem i Facebook och nu sitter jag och skriver på min blogg som handlar om bara mig. Jag skulle vilja tro att mitt bloggande handlar mer om att låta mina släktingar och vänner delta i mitt liv på ett enkelt sätt. Fast är inte det vad vi alla gör egentligen? Låter andra delta i våra liv och få en inblick i vad vi gör?
Och ja, jag inser ironin i att jag sitter och skriver ut exakt vad jag tycker och känner just nu men jag har så svårt att tro och vill inte tro att livet endast handlar om mig själv. Men trots det så kommer jag att på sätt och vis säga emot mig själv varje gång jag gör ett inlägg om hur jag mår, vad jag har gjort idag, hur jag bor eller vad jag har köpt nyligen. Jag är lika delaktig i denna härärjag-hets, som alla andra. Men trots att jag blir trött på allt så kan jag komma på mig själv i situationer, där jag gör något riktigt kul eller spännande, att undra hur jag ska formulera min statusuppdatering om händelsen. Hela grejen är ganska sjuk när jag tänker efter, istället för att njuta av ögonblicket så är min koncentration på hur jag, på bästa sätt, ska berätta det här för världen och kanske flera timmar innan jag ens får tillgång till Facebook.
Nu är inte jag så fruktansvärt gammal men jag har ändå haft en barndom som inte kretsade runt datorer, mobiltelefoner, iPads eller andra medel som ger en ständig tillgång till hur andras liv är. Det är jag glad för men funderar ofta över dagens kids, som har växt upp med "normen" att ständigt berätta om sig själv. Hur kommer de vara när de är i min ålder och äldre? Den som lever får se!
