JAG, MIG, MIN OCH MINA!
För er som inte har märkt det på mig eller här på bloggen så är jag en högst filosoferande människa som kan drömma sig bort extremt lätt. Jag går in i mig själv och analyserar världen ur min synvinkel, resultatet av det kommer här. Så om ni inte har lust att läsa om mina tankar och analyseringar så är det dags att klicka vidare nu!
Jag pratade med mamma häromdagen om Facebook och till saken hör att mamma är relativt ny där. Hon sa att i början var det väldigt spännande när hon fick vänförfrågningar från gamla vänner från hennes barndom. Det är klart att hon tycker det, hon flyttade ifrån en liten stad där alla kände alla och med tiden så tappade hon kontakten med de flesta. Vi känner ju alla till det där bekanta orden "vi hörs på telefon och vi ses ju när jag är hemma" osv. Så blev det ju inte för mammas del och det är väldigt lätt hänt så hon är inte den första och framförallt inte den sista som har tappat kontakten med gamla vänner. Men i och med hennes nyförvärvade medlemskap på Facebook och vänförfrågningar från gamla bekantskaper fick hon nu en insyn i hur deras liv blev och hur de lever nuförtiden.
Detta var kul i början (varje gång jag och mamma pratade så berättade hon vilka som hade addat henne) men nu har mamma ändrat åsikt. Nu säger hon att hon inte förstår meningen med Facebook och talade om för mig att en av hennes vänner skrev en uppdatering om vad hon åt för middag, varje dag!
Mammas upplevelser av Facebook leder till det jag egentligen vill ha sagt med den här texten nämligen hur otroligt centrerad vår uppmärksamhet är runt vår egen person. Alla sociala medier som Facebook, Twitter, Instagram och bloggar uppmuntrar ständigt till att framhäva oss själva och våra liv.
"Det här har jag gjort idag, såhär ser jag ut idag, det här har jag ätit idag, jag gillar den här tröjan men jag tycker inte om de här byxorna, jag hade sovmorgon idag, det här funkar inte för mig, min mobil är sönder, mina garderober är oorganiserade.
"Jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag!
Ibland kan jag tycka att det blir för mycket och ibland när jag loggar in på Facebook och ser alla statusuppdateringar så blir jag bara så trött på hela grejen. Jag är inte någon inbiten Facebookare när det gäller att uppdatera om mig själv. Jag är mer något av en passiv åskådare av ett skådespel där ingen av skådespelarna är agerar med varandra, som flera enmansdialoger på en och samma scen. Men trots att jag inte är aktiv så är jag ändå medlem i Facebook och nu sitter jag och skriver på min blogg som handlar om bara mig. Jag skulle vilja tro att mitt bloggande handlar mer om att låta mina släktingar och vänner delta i mitt liv på ett enkelt sätt. Fast är inte det vad vi alla gör egentligen? Låter andra delta i våra liv och få en inblick i vad vi gör?
Och ja, jag inser ironin i att jag sitter och skriver ut exakt vad jag tycker och känner just nu men jag har så svårt att tro och vill inte tro att livet endast handlar om mig själv. Men trots det så kommer jag att på sätt och vis säga emot mig själv varje gång jag gör ett inlägg om hur jag mår, vad jag har gjort idag, hur jag bor eller vad jag har köpt nyligen. Jag är lika delaktig i denna härärjag-hets, som alla andra. Men trots att jag blir trött på allt så kan jag komma på mig själv i situationer, där jag gör något riktigt kul eller spännande, att undra hur jag ska formulera min statusuppdatering om händelsen. Hela grejen är ganska sjuk när jag tänker efter, istället för att njuta av ögonblicket så är min koncentration på hur jag, på bästa sätt, ska berätta det här för världen och kanske flera timmar innan jag ens får tillgång till Facebook.
Nu är inte jag så fruktansvärt gammal men jag har ändå haft en barndom som inte kretsade runt datorer, mobiltelefoner, iPads eller andra medel som ger en ständig tillgång till hur andras liv är. Det är jag glad för men funderar ofta över dagens kids, som har växt upp med "normen" att ständigt berätta om sig själv. Hur kommer de vara när de är i min ålder och äldre? Den som lever får se!
Heading out to the outback?
Jag är så sugen på att göra nästa praktik någonstans i Australien. Sydney skulle vara ultimat känner jag. Dock känner jag mig lite dåligt påläst. Jag vet att de har typ alla de djur man drömmer mardrömmar om men what about deras kultur? mat? priser? folket? Jag känner att det är dags för lite intensivt googlande för min del.
Think About It
Philosophy is a way of life
Ikväll har jag en sån där jättebra kväll när det är bara jag, mina tankar, underbar musik strömmande ur högtalarna och the world wide web.
Vilken skit!
http://www.aftonbladet.se/bil/article14565648.ab
Kort men lång dag
Klockan är 00.39 och jag är inte ett dugg trött, buhuhuhuhuuuuuuuuuu! Jag vill verkligen ha en normal dygnsrytm men jag grejar det inte!
Ganska ofta så kan jag känna mig lite schizofren. Till exempel: Vi har kvälls-sandra och morgon-sandra. Kvälls-sandra är personen som vill ut och uppleva, ta vara på tiden hon är vaken och göra roliga saker, kanske gå på museum när hon inte jobbar och sådana saker. Så när kvälls-sandra gör planer för morgondagen så ställer hon klockan relativt tidigt så att hon ska ha tid att göra de här sakerna innan hon måste åka till jobbet. Men när klockan ringer runt 10-tiden då är det morgon-sandra som tänker" jag BEHÖVER faktiskt inte gå upp förens typ 14 och jag vill SOVA" så då ställer hon om klockan till 14-tiden och sover bort halva dagen och den andra halvan måste hon jobba så det blir ju inget med att uppleva saker där inte. Just nu när jag skriver det här så är jag kvälls-sandra och har massor med excellenta planer för imorgon men som vanligt så kommer nog morgon-sandra att förstöra kvälls-sandras idéer om morgondagen. Det här är otroligt störande för mig och jag önskar verkligen att jag kunde vara en pigg morgonmänniska, istället för den otroligt trötta och lata varelse som morgon-sandra är.
Ett annat exempel är skoj-sandra och tråk-sandra. Överlag så skulle nog de som känner mig säga att jag är en lugn, emellanåt lite tyst men borde släppa loss lite mer än vad hon gör (de skulle nog nämna lite fler av mina eminenta kvaliteer men nu tar jag de här för att jag försöker att make a point här). Men de som kommer mig eller varit mig riktigt nära inpå livet så som min familj, mitt ex Johan och min bästa vän Joss skulle nog säga att att jag är lite skvatt galen, underhållande, allt annat än lugn och tyst utan tvärtom kanske borde vara lite lugnare. Det är skoj-sandra eller kanske flumm-sandra som de känner bäst tror jag. Det är nog den versionen som jag tycker bäst om också. Men det är en sånt liten klick som får uppleva den sidan av mig och jag vet inte varför. Det är bara jättesvårt att släppa fram den sidan av mig själv bland folk jag inte känner jättejättebra, och jag vet inte varför det är så svårt egentligen. Jag är väl rädd att folk inte ska tycka om mig eller tycka att jag är helt knasig och blir därför tråk-sandra för det känns som ett säker kort. Men jag gillar inte tråk-sandra speciellt mycket och om inte jag gillar henne, hur ska då andra kunna gilla mig? Ibland när jag känner att jag har varit tråk-sandra lite för länge så kan jag tänka "Vad skulle den andra Sandra göra nu?" och i 100% av fallen så har jag ingen aning om vad hon skulle göra. Det är som att jag inte kan välja själv utan beroende på situationen, sällskapet och mitt allmäna humör den dagen så avgörs det vilken Sandra som agerar för tillfället. Det är lite tråkigt för i de flesta fallen är jag tråk-sandra men jag tror att jag skulle vara lyckligare om jag var skoj-sandra lite oftare.
Smålänning+Bohuslänning=Asiat?
Idag fick jag frågan om jag hade vietnamesiska rötter.........Det är då 4e gången under min livstid som någon har frågat mig ifall jag är kines eller, som idag, vietnames. Mamma och Pappa, hur lyckades ni med detta egentligen?
Oh dear Lord!
Vad har jag gett mig in på?
/S
Idag saknar jag mina fina vänner extra mycket!
Steve Jobs 1955-2011
Idag gick Apples grundare Steve Jobs bort. Han var ju extremt känd, hur många vet vad googles och samungs vd:s heter? Inte många. Inte nog med att han var ett geni när det gäller teknik(han har 313 patent på saker), han var dessutom en helt enastående talare. Hans presentationer och tal är superkända och sedda av många många miljoner, han är så proffsig när han genomför en presentation. Om ni är intresserade så sök "Steve Jobs Stanford 2005" eller "Macbook Air unveiled on macworld 2008". Det är värt det!
Allvarligt, hur många döda kan skryta med att deras död blev väldigt omskrivet och dessutom vara grundare till det de använder till att skriva det med? Impressive and a sign of greatness
Multi-lingual
Jag är så himla avundsjuk på vissa människor på min skola. T.ex. schweizare, de flesta av dem som kommer från Schweiz kan antingen tyska, franska eller italienska väldigt bra och inte nog med det så kan de dessutom de andra språken väldigt bra. T.ex. en vän till mig, hon har bott i den italienska delen och pratar alltså italienska. Men hennes mamma kommer från den franska delen så hon pratar också franska nästan flytande. Tyska har hon läst i skolan så det kan hon också göra sig förstod på. Under fem år bodde hon i Brasilien så hon pratar flytande portugisiska och eftersom hon kan både det och italienska kan hon också mycket spanska. HALLÅ!!! finns det några språk kvar liksom?? Hon kan förstas väldigt bra engelska med.
En annan tjej i min klass har bott i Brasilien nästan hela sin uppväxt, dock är hennes pappa italiensk. Hennes mamma är spansk. Portugisiska är ju språket som talas i Brasilien så det kan hon. Dessutom har hon gått i engelsk skola och amerikanskt universitet, så hon är flytande i engelska. Alltså kan denna människa prata engelska, italienska, portugisiska och spanska flytande!!! Nu läser hon franska på HIM. Hon har ett sånt jävla övertag med alla sina språk i den här industrin. Jag blir så avundsjuk alltså.
Det är många mer tjejer och killar här som är sådana, det är sjukt hur mycket språk de kan.
Hösten 2011
Den ska jag spendera på det här stället:
www.him.ch, där jag ska plugga hotel, restaurant and resort management!
När jag skriver det här, natten den 21/7, så känns det väldigt nervöst, det är så många funderingar i mitt huvud just nu. Många känslor inför det hela, mest ser jag fram emot det. En av anledningarna till att jag startar den här bloggen är just känslorna, jag behöver någonstans att skriva av mig (sen är det upp till var och en om de vill ta del av det eller inte).
Allt känns väldigt kul just nu, jag går och tittar på resväskor och köper skolmaterial som block,pennor och markeringspennor. Tänk att ett köp av markerinspennor kan kännas så mycket i magen? Jag älskar att planera och i den fasen är jag just nu. Men när jag står där den 25 augusti och har inhandlat allt jag ska och är färdigpackad, hur sjutton kommer jag känna då? DÅ är det på riktigt, då ska jag lämna landet för att i långa perioder bo utomlands i 3 år. En ganska stor omställning om ni frågar mig. Samtidigt tror jag att det är precis den stora omställnignen jag behöver. Jag är nöjd med mitt liv här hemma men det är dags att gå vidare. Dags att pröva mina vingar och flyga för mig själv, utan föräldrar, släktingar eller vänner nära till hands.
Vill bara att det ska komma igång nu nu nu!
