Dedicated to friends and family, I will miss you

Hej gott folk!

Annu en ledig kvall for mig men imorgon kommer det en grupp danskar som jag ska hosta helt sjalv i 5 dagar. Det ska bli kul och se hur det gar. Livet har rullar pa och det gar battre och battre for varje dag. Idag hade vi ett litet drama med inlasta bilnycklar i Sabrinas bil. Det tog i princip hela eftermiddagen och en massa ideer och diskuterande for att tillslut fa ut dem.

 

Har i campet sa ar det 2 hostesses vilket ar jag och Sabrina och 1 manager som for tillfallet ar Rob, vi tre ar de enda vita. Resten ar servitorer, housekeepers, guider, vaktmastare  och kockar, alla dem ar svarta och kommer huvudsakligen fran sma byar runtomkring Hwange. De tjanar inte mycket alls per dag och har ett valdigt tufft liv med allt vad det innebar, de ar borta i 56 dagar fran deras familjer nar de jobbar har inne i parken och levnadsstandarden i byarna de bor i ar inte alls samma som i Zimbabwes stader. De som tjanar minst har inne i campet har en dagslon pa ungefar 42 kronor, det ar inte en timmes lon i Sverige. Galet for mig att ta in och forsta men sa ar det har.

 

I Hwange nationalpark (dar jag jobbar) sa finns det ett antal pumpar som pumpar vatten till vattenhalen under de tider som det ar ont om vatten i parken. De har pumparna drivs och underhalls av killar som parken anstaller. Det ar dock valdigt langt in sa parken skjutsar in dem till pumpen dar de bor och jobbar i nagra mander i taget, helt ensamma. Parken ska ocksa leverera mat till dem men parkens resurser ar valdigt sma och de har ibland varken bilar eller folk till att gora det. Sa en av vara guider korde till var landningsbana har om dagen och tog en annan vag an han  brukar dar i princip ingen kor vid den har tiden pa aret. Langs den vagen sa finns det en pump och killen som jobbade dar stannade Mike (var guide) och bad om honom om nagot att ata. Parken hade inte kort ut mat till honom pa flera veckor och han drack lerigt vatten fran jorden for att overleva. Vi korde ut en sack meatie meal(typ som en grot som racker i en manad) och lite annant till honom och hade vi inte gjort det sa hade han nog varit dod inom de narmaste 2 dagarna.

 

Men trots att de flesta har lever att valdigt tufft liv och tjanar i princip ingenting sa har jag aldrig traffat sa vanliga och glada manniskor som har i Zim. De ar valdigt varma, skrattar mycket, skamtar hela tiden och dansar och sjunger. Manga ar valdigt blyga och en av de sakerna som har varit jobbigast hittills har varit att komma in som ny och vara en ung, vit tjej fran Sverige och borja be dem att gora vissa saker och vara deras supervisor. De ar valdigt svara att lasa sa jag vet aldrig vad de tanker eller sa. Men jag forsoker lara kanna dem, fragar om deras kultur, hur de bor, om utbildning, deras familjer och de berattar mer an garna och har de val borjat sa gar det knappt att fa stopp pa dem. De fragar en hel del om mig och mitt liv med och de tror jag ar superrik eftersom jag kommer fran ett land, studerar pa college i ett annat och jobbar gratis i 5 manader i Zimbabwe och reser runt. Och om man jamfor med dem sa ar jag val kanske det men i Europa ar jag ju allt annat an rik. Sa fort det ar nagot som kostar sa skamtar dem och sager "Sandra pays, Sandra pays!!" och sa skrattar dem. Harligast ar nar de forsoker lara mig Ndebele, deras sprak, och jag forsoker uttala vissa ord..... Herregud, va kul de har at det!! Men det ar sa harligt att se dem skratta for det ar verkligen akta gladje och jag kommer definitivt sakna det har ganget nar jag ska aka hem sen....

 

Ha det bra allihopa! :)